AVUNDSJUKA

Ja, avundsjuka. Alla måste ju ha känt av den känslan någon gång iallafall. Jag känner den ofta och det är oftast svårt att göra någonting åt. Avundsjukan finns där, den gror och man kan inte bara skuffa bort den och låtsas som om den inte finns. Man kan känna avundsjuka när någon har eller får något som man själv inte kan få, en cykel, en resa, en pojkvän, mycket läsare på bloggen, eller kanske världens snyggaste utseende. Ja, avundsjuka startar när man känner att en annan person har det bättre eller rent ut sagt kanske är bättre än en själv. Den man är avundsjuk på behöver man egentligen inte ens känna, man behöver inte ha pratat med personen i fråga utan man kan ändå känna avundsjukan bränna inom en. Dessutom så är man helt olika när det gäller den känslan, vissa känner det oftare än andra och tvärtom. Avundsjuka kan göra att man gör så jävla mycket skitsaker mot andra personer, bara för att lindra avundsjukan ett snepp. Japp, det är verkligen inte enkelt och man måste börja fundera lite över vad som är värt att störa sig på hela tiden, ibland måste man bara blunda och gå vidare. Man kan inte snöa in på varenda liten sak, då någon fått något bättre än en själv, det fungerar inte så. Ett tips till alla avundsjuka tjejer och killar där ute (och även mig själv) kika på vad du har som är fint, fundera över dom roliga stunder du har varit med om, tänk på din fina familj eller kanske du är grymt bra på att måla. Alla har något och det lilla något ska ligga i bakhuvudet hela tiden, så att man kan försöka skuffa iväg den där jobbiga avundsjukan som hoppar fram då och då. Jag hoppas innerligt att människan snart kan lära sig att avundsjuka är skit, man mår så sjukt mycket sämre av det, inte bara personen i fråga utan och personen som alla är avundsjuk på, alla blir påverkade. Japp, det var avundsjuka.
/N

Ensamhet

funderare

ensamhet - ja den känslan har kommit upp för mig väldigt ofta den senaste tiden, lite för ofta. ensamhet är den hemskaste känsla i hela världen, man känner sig ensam inför svårigheter, ilska, sorg, glädje och ja kanske hela världen. när den känslan brinner i mig, när jag känner den känslan enda ut i tårna, då kommer ångesten och ångest det kan kännas hårdare än vad den behöver kännas. Den delen av livet jag lever i nu framkallar en hel del ensamhet. jag blir sårad, ifrågasatt, skitsnackad om och ogillad, jag blir tvungen att bära på tunga hemligheter, sådana som jag nästan kvävs av. och nepp, jag är absolut inte en person som inte pratar med människor om saker, berättar vad jag tycker är jobbigt och så vidare, men för tillfället, (eller ja, har varit så i ca två månader kanske) så har jag känt mig ensam i mina uppgifter, i det jag ska göra. det känns som om ingen fucking jävel vet hur jag mår, eller hur jag har det egentligen, alla bara dömer mig på utsidan, på den sidan som syns. den sidan ska inte vara viktig, den sidan ska inte betyda så mycket som den faktiskt gör. det är fortfarande upp till mig när jag vill berätta, om jag vill berätta, det är upp till mig om jag vill vara ensam i saker eller inte men ändå gör det så fruktansvärt ont i mig. det känns som om varenda en har den där personen de kan dela allt med, som att precis alla aldrig känner den avundsjukan jag känner hela tiden. det känns som om ingen förstår mig, mina vänner vet inte hur jag egentligen har det, vad jag egentligen vill dela med mig om för slags tankar. jag döljer så jädra mycket, så mycket som inte en endaste vet om. ja, kort sagt, mitt största problem är ensamheten, den som hela sticker i mig. men en sak är säker, jag är inte ensam, det är bara jag, (den stora idioten som jag är) som skapar ensamheten, som ifrågasätter vänner och familj, som är rädd att bli ensam, föralltid. jag är bara ensam om det jag vägrar att dela med mig av, eller som jag aldrig kommer kunna dela med mig av, jag är ensam med mina hemliga uppgifter och motgångar, jag är ensam med gråten i halsen och ensam om den svaga personen som simmar omkring innuti mig, den tänker jag aldrig, ALDRIG visa för någon. det är bara mitt.
Jag skrev av mig totalt, inte för att tusentals skulle sitta och läsa detta, utan för att få ut mina känslor. Ni behöver verkligen inte läsa detta om ni inte vill, men nu är det skrivet oavsett.
Kram Nora ♥

jag kan regera

-jag kan vara stark, jag kan få allt, jag kan sprida färg, jag jag regera. men så sitter jag ändå kvar här tyst, framför teven, lever ett liv som exakt alla andra. jag vill påverka, jag vill visa vem jag är, vad jag står för. jag vill förändra, inte bara visa några vem jag är, utan hela världen. jag vill inte vara en liten tyst mus, en mus som smälter in bland alla andra, men jag vill heller inte bli hatad. jag vill sprida färg, glädje och nytt till jorden. jag vill vara en viktig person, en person folk vill minnas. jag vill inte ge upp, leva ett liv, ett liv som sakta kommer gå frammåt, ett liv utan spänning och erfarenheter. FÖR JAG KAN VARA STARK, JAG KAN FÅ ALLT, JAG KAN SPRIDA FÄRG, JAG KAN REEEGERA. jag är stark, jag kan, jag vill och jag V Å G A R. jag ska ta ett stort steg ut i världen, visa världen vem jag är, skapa och våga. jag ska bli starkaste personen i världen. för JAG KAN VARA STARK, JAG KAN FÅ ALLT, JAG KAN SPRIDA FÄRG och sist men inte minst


JAG KAN REGERA.

/n

pissed off? nej. vill bara släppa ut

Är det verkligen så enkelt? Är det bara att pajá allting, dra sönder, slita, laga och sedan göra om samma procedur igen? När går gränsen, när kan man inte ta ett förlåt längre, när ska man sluta glömma? Hur många gånger får man göra samma misstag, när ska man börja lära sig? När är det rätt, när har man rätt? När har man rätten att överhuvudtaget vara arg? Var går den tunna gränsen mellan att ha en åsikt och faktiskt ha rätt? Eller finns det aldrig något rätt? Finns det egentligen aldrig någon riktigt anledning till att känna sig sårad?
Nej, jag vet faktiskt inte. Hur många gånger jag än blir arg, hur ofta jag än känner ilskan bubbla i mig, så är det aldrig accepterat. För nej, jag har inte rätt till att vara arg, jag har fel, jag är överkänslig, det finns inget rätt. Lugna ner dig, andas. Du ska inte vara arg, det är dig det är fel på och ingen annan, det är du som skapar ilskan.
Så, var går gränsen? När kommer jag få släppa ut det jag känner? Jag slutar bry mig nu punkt


funderare

snällhet.
eeeeh, ja det har jag hört mycket om. noraaa , du är för snäll och blablabla.. alltså, enligt mig är jag inte ''för snäll'' utan jag är bara mig själv, en sak som jag tycker alla borde vara. vet många som inte är det och jag vet också många som är det. när man är sig själv, när man känner sig stark så vågar man stå upp för både sig själv och andra, man ser världen ur andras perspektiv och har medkänsla. man står också för sina åstikter, och där har alla olika. mina åsikter har jag alltid haft och jag tycker inte det är tid att ändra dom nu. mina åsikter kan hända göra mig ''för snäll'' men det är inget jag skäms över, utan istället något jag är riktigt nöjd över. jag tycker att alla människor är lika mycket värda, kanske inte att jag umgås med alla människor the hole time, men jag accepterar dom och skäms inte över att umgås med dom. jag vet att många ser mig som att jag ''tror att jag är något'', men jag bryr mig faktiskt inte. för jag är nöjd med den jag är, och jag tänker fortsätta gå den linjen jag alltid gått.
jag vill att alla ska följa sina drömmar, och verkligen kämpa för det man tycker. det betyder inte att man vill kämpa för just det jag kämpar för, men alla har drömmar.
kram nora.

funderare

hej.

FUNDERARE :

döma folk. 
ja, jag kan inte säga att jag är felfri. ingen är felfri, men ändå.. hur dumt äre inte? menar, om man dömer någon på utseende, sätt eller jaa, vilka föräldrar man  har (?!?!?!) menar, vad har man för argument för det? jag har säkert dömt massvis av människor, främst typ ''fjortisar''. hehe, inte så, men kan bli såååå sjukt trött på sånna som klagar över allt, skriker, inte kan gå utanför dörren utan att sminka sig o göra iordning håret, ger bitchblickar osvosv. men personen ifråga kanske är hur snäll som helst! många dömer också människor åt andra hållet, människor med fula kläder, lite pengar, människor som är blyga osv. inte konstigt, inte alls.. men tycker ändå att man skall ge alla en chans, alla har något gott i sig, (kanske, hahahaha) man borde faktiskt inte bara kolla på ytan. jag vet att tusentals människor dömer mig, kanske tar jag för mycket plats? kanske klär jag mig konstigt? kanske tror jag att jag är nåt? är jag besserwisser? eller kanske fjortis? fast seriöst så bryr jag mig inte, jag orkar inte. sånnadär saker är så onödigt att tänka på, man blir bara sårad. träng bort skiten och sluta tänk på alla andra, för i slutändan så är det trotsallt viktigast att du tar hand om dig själv.
min åsikt är att det är fel att döma någon, man måste ge alla en chans.

man föds inte med samma villkor, samma utseende eller samma personligheter. alla har olika tunga ryggsäckar, alla bär på olika mycket, skillnaden är vad DU vill göra med ditt liv, hur du vill behandla andra.

/n


leva livet,

nu blir det en funderare.

leva livet.
ja, hur ska man tolka det egentligen? menar hur skönt äre inte att bara göra precis det man vill liksom utan att tänka & utan bry sig. det är aaaskönt. men ja, sen kommer konsekvenserna & det är då det blir svårt. jag har känt tusentals gånger att : faaan , nu ska jag leva livet och göra allt som faller mig in!
& näää, jag är absolut inte perfekt & det vet alla, jag tycker det är kul att experimentera med livet & testa nya saker. men om man blir superfull så är det stor chans att man får tykna kommentarer som ''fjooooortisfyllaa'' och sånt, eller om man träffar mycket killar och playar blir man ist kalla ''hoooora'' och hur bra känns det egentligen?
testa på olika saker, det gör alla men ibland tycker jag faktiskt att man måste tänka. man kan faktiskt såra någon i sin närhet eller göra något som inte är alls smart för än själv! leva livet får man göra, men då får man se till att inte skada någon annan eller sig själv. speciellt inte nån annan.
det finns olika sätt att ''leva livet'' & försök hitta det bästa sättet att göra det på. jag kanske inte har hittat det än, men det kommer. att leva livet & skita i vad man säger är heller inget bra. att vara den personen som kallar någon hora, hur moget är det? ta tag i era liv, bli lite mogna säger jag bara !

så tycker jag, vad tycker ni?

/n


två saker jag älskar, dag 4.

jag älskar min vänner & fotbollen.

orkar inte förklara massor, men dom två sakerna är otroligt viktiga för mig och mitt liv.

/n


RSS 2.0