ensamhet - ja den känslan har kommit upp för mig väldigt ofta den senaste tiden, lite för ofta. ensamhet är den hemskaste känsla i hela världen, man känner sig ensam inför svårigheter, ilska, sorg, glädje och ja kanske hela världen. när den känslan brinner i mig, när jag känner den känslan enda ut i tårna, då kommer ångesten och ångest det kan kännas hårdare än vad den behöver kännas. Den delen av livet jag lever i nu framkallar en hel del ensamhet. jag blir sårad, ifrågasatt, skitsnackad om och ogillad, jag blir tvungen att bära på tunga hemligheter, sådana som jag nästan kvävs av. och nepp, jag är absolut inte en person som inte pratar med människor om saker, berättar vad jag tycker är jobbigt och så vidare, men för tillfället, (eller ja, har varit så i ca två månader kanske) så har jag känt mig ensam i mina uppgifter, i det jag ska göra. det känns som om ingen fucking jävel vet hur jag mår, eller hur jag har det egentligen, alla bara dömer mig på utsidan, på den sidan som syns. den sidan ska inte vara viktig, den sidan ska inte betyda så mycket som den faktiskt gör. det är fortfarande upp till mig när jag vill berätta, om jag vill berätta, det är upp till mig om jag vill vara ensam i saker eller inte men ändå gör det så fruktansvärt ont i mig. det känns som om varenda en har den där personen de kan dela allt med, som att precis alla aldrig känner den avundsjukan jag känner hela tiden. det känns som om ingen förstår mig, mina vänner vet inte hur jag egentligen har det, vad jag egentligen vill dela med mig om för slags tankar. jag döljer så jädra mycket, så mycket som inte en endaste vet om. ja, kort sagt, mitt största problem är ensamheten, den som hela sticker i mig. men en sak är säker, jag är inte ensam, det är bara jag, (den stora idioten som jag är) som skapar ensamheten, som ifrågasätter vänner och familj, som är rädd att bli ensam, föralltid. jag är bara ensam om det jag vägrar att dela med mig av, eller som jag aldrig kommer kunna dela med mig av, jag är ensam med mina hemliga uppgifter och motgångar, jag är ensam med gråten i halsen och ensam om den svaga personen som simmar omkring innuti mig, den tänker jag aldrig, ALDRIG visa för någon. det är bara mitt.

Jag skrev av mig totalt, inte för att tusentals skulle sitta och läsa detta, utan för att få ut mina känslor. Ni behöver verkligen inte läsa detta om ni inte vill, men nu är det skrivet oavsett.

Kram Nora ♥