jag heter nora karin lovisa bohlin och är 14 år. jag älskar att vara hemma och inte göra ett skit men det allra bästa är nog ändå att vara ute på en fredag med dom bästa vännerna i världen. jag kan vara superlugn eller jättesur samtidigt som jag kan vara hur glad och pigg som helst. mitt temperament går upp och ner varannan minut och jag blir otroligt lätt arg på min familj. med mina vänner anses jag nog vara otroligt glad, men dom som känner mig bäst har sett den andra sidan också. jag har inte svårt för att öppna mig och prata med nya människor , dock har jag svårt för dömande personer. när det handlar om djupa saker så säger jag alltid vad jag tycker. jag är nog inte impopulär, men jag väljer en annan väg än dom flesta. jag orkar inte söka mig uppåt utan istället söker jag efter dom riktiga vännerna, dom jag kan lita på. jag kan störa mig på offantligt många personer, men oftast inte dom som andra stör sig på. jag stör mig oftast på dom överlägsna , dom som tror att dom är nåt, dom med hög status och självförtroende och låg självkänsla. min mamma säger att jag har otroligt hög självkänsla men ganska dåligt själförtroende. jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill men jag tror inte att jag kan. ibland kan jag sitta på sängen och gråta pga att jag känner mig oduglig och kass, fastän jag vet att jag duger som jag är. min trygga punkt är helt klart mina närmsta vänner och min familj. jag har alltid älskat djur , men nu måste jag börja fokusera på skolan och måste alltså vända tankarna därifrån ett tag. jag är en glad sprallig tjej som ger alla en chans, en chans för livet. jag gillar att luta mig mot det säkra, för jag orkar inte kämpa mig uppåt. jag tror att jag tycker om mig själv, jag är nöjd som jag är.

/n

ni kan få en aaaaaaasnajs veckoplanering ! paint in my ♥



/nora

hahahahahahahhahahaha

heeeeeeeej.

nu skall nora ta tag i sitt liv ist för att dega vid datorn. hon skall städa sitt rum! ni får ett inlägg hur det blev sedan..

hihi buuuuus ha det/n

jag tycker så synd om min älskade katt ♥




ha det/n

tja.

det blir dagens funderare först nudå.

wannabe. det jävla ordet. många har nog hört det, många har nog använt det och det finns så sjukt många åsikter om det. nu ska jag säga min åsikt som nog antagligen kan stå ut lite. jag tycker inte att någon är wannabe. jag menar, alla ungdomar har ju supertajta jeans (tjejer) men det blir man inte wannabe för. det beror på modet, hur allt förändras osv. jag menar, tom jag hade ju tittat lite om någon gick i kläder som var från 1300-talet. om jag köper ett likadant linne som min vän kan ju detta ses olika. menar, man köper ju nåt för att man tycker det är sjuuuuukt snyggt och skall man inte ta det som en komplimang då ist? för hur jobbigt är det inte att gå runt att sura för småsaker? många som kallat någon wannabe har också inspirerats av andra som dom sett på stan eller på nätet. men det är ju helt normalt, det är så vi funkar. och främst är det dom människor som egentligen inte står ut så mycket som kallar andra wannabe. & tänk även från ett annat synsätt än ditt eget. tänk om man går i sexan och är den mest osäkra personen i världen, hur lätt är allting då? personen i fråga kanske inte har några vänner och har svårt att passa in. det är ofta dom som härmar och vill se ut som de 'tuffa, snygga''. detta är sjukt fel, men klaga inte. för denna personen kommer hitta sig själv till slut också. jag tänker på ännu en grej. wannabe betyder inte bara att man härmar med en grej, typ som ett linne. nej, wannabe kan betyda en hel livstil, hur man pratar, äter, går, vad man gör, vilken klädstil man har, fritidsintressen osv. när det börjar gå för långt, inte bara kläderna utan även hur personen i fråga handlar och rör sig då handlar det inte om att vara wannabe längre, utan då handlar det om helt andra saker. osäkerhet, eller att personen ser upp till nån annan helt offantligt mycket. detta är förståligt. flera gånger har jag själv kollat på någon annan och tänkt, så vill jag se ut, sån vill jag vara! dom flesta hindrar sig själva och andra inte. många av mina vänner har pekat ut någon och sagt; asså annsofie (vill inte peka ut nån) ser ut precis som dig, klär sig som dig osv. om du går nånstans går hon dit. men när jag kollar på den personen ser jag inget sånt, utan jag ser en tjej med styrka och känsla, har inte ens tänkt åt det hållet. då vänder jag istället blicken mot den personen som sa det till mig, är det hon som är svag, är det hon som är avundsjuk? vill hon vara som mig? jag vet inte.. jag tycker det är så svårt. men jag anser att man inte ska döma någon snabbt. du som kallar andra wannabe blir också inspirerad av andra, så chilla. snacka inte bakom rygg och tänk efter, är detta verkligen så viktigt? detta är vad jag tycker. och nu får ni berätta vad ni tycker!

ha det/n